Är huvudet dumt får fötterna lida
Idag hade jag planerat en lågintensiv och mysig cykelrutt på 5 mil i skogen. Jag tänkte att det kunde vara lagom, då jag nyligen varit sjuk med hög feber, och fortfarande känner mig lite ur form.
Termometern visade -2°. Väderlekstjänsten sa att ett lätt snöfall var att vänta. Stämningsfullt väder med andra ord! Tanken var att det med fikapaus skulle ta runt 2,5 timmar att cykla rutten. Jag hade ju tagit med mig saffransbullar, och planerade därför en liten fikapaus i skogen.
Genialisk som jag är, tänkte jag att jag inte behöver mina vinterskor. Om jag tar ett par ullstrumpor, borde det bli tillräckligt varmt… Ungefär som att fysikens lagar inte gäller mig, bara jag bara ignorerar den. För om jag nu räknade rätt, borde den egentliga temperaturen har varit runt -8° för mig. I bästa möjliga scenario. Då är det räknat på att det är -2° ute, och att jag cyklar i 20 km/tim. Om jag cyklar snabbare och/eller om det är det motvind, blir det såklart ännu kallare.
Varför tog jag inte bara mina vinterskor? Jo. För att mina cykelskor1 har ju en stum sula i ett extra greppvänligt gummi! Cykelskorna är mycket mer effektiva att cykla med, jämfört med vanliga skor. Och sulan använder dessutom en speciell typ av gummi som ger extra bra grepp på mina plattformspedaler2. Borde jag ha tagit skor avsedd för sommar, när det är vinter och under fryspunkten? Absolut inte!
Redan efter en halvtimme, kände jag att det började bli lite obekvämt, men jag tänkte att det säkert skulle gå bra. Jag tänkte att jag har varit med om mycket värre saker. Som den gången när en ung jag gick vilse i skogen, när jag skulle ta en briljant genväg hem. Det var bara det att det var nästan midjehög snö och jag hade inte en chans att navigera mig hem. Jag irrade runt halva natten innan jag hittade hem.
Iallafall. Åter till nutid. Efter drygt en timme hade fötterna blivit såpass nedkyld att jag började bli lite orolig. Det som inte gjorde saken bättre var att rutten som jag följde, var uppritad på helt nya skogsvägar. Jag visste därför inte vart jag var, och jag fick helt förlita mig på min cykeldator.
Strax därpå valde jag att avbryta. Jag sa åt min cykeldator att hitta snabbaste vägen hem åt mig. Och för att göra det hela ännu mer obekvämt, cyklade jag såklart på den sämsta möjliga typ av grusväg som finns. Jag har förvisso förståelse att man inte kostar på en fin väg, där förmodligen bara ett par jägare vistas en gång om året. Det blev ju inte heller bättre att den enda energin som jag hade med mig, var några småbullar och en frusen energikaka. Att den skulle vara frusen, var såklart inte riktigt planerat. Den råkade bara bli det av kylan.
Jag försökte hålla lite högre tempo, men det var svårt med en kropp som är ur form efter sjukdom och med alldeles för få kolhydrater på lager. Äventyret blev tillslut en runda på 4,3 mil. Det tog mig strax under två timmar. Även om det kändes som mycket längre än så.
Väl hemma ställde jag mig i duschen och sköljde mina fötter med ljummet vatten. Det sved och gjorde ont, men det gick snabbt över. Nästa gång kommer jag utan tvekan att välja mina vinterskor, även fast de är klumpiga och inte vidare effektiva att cykla med. Men hellre det, än att riskera att förfrysa mina kära tår.