Jag råkade ha sönder skärmglaset på min telefon
Jag råkade ha sönder skärmglaset på min telefon
Jag har använt mobiltelefoner sedan urminnes tider. Jag har (med handen på hjärtat) aldrig tagit sönder någon av mina telefoner. Nåja. Om man nu bortser från några mindre kosmetiska repor på telefonen (aldrig på skärmen). Och att jag en gång blev av med ett batteri när jag tappade min dåvarande Ericsson GH388.
Jag stod på en brygga och fiskade. När jag skulle ta upp telefonen, fumlade jag till och tappade telefonen på bryggan. Fallet gjorde att batteriet (som på den tiden var större delen av bakstycket på telefonen) lossnade. Jag hade turen på min sida, för telefonen stannade kvar på bryggan. Dessvärre tog batteriet sig ett dopp i vattnet.
Den olyckan var rätt harmlös. Ett nytt batteri och allt var i sin ordning igen. Den nya olyckan med sprucket skärmglas har däremot gjort mig upprörd. Jag är upprörd över att jag har lyckats spräckt skärmglaset. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Jag är ju inte en slarvig person! Jag är ju den ordningsamma personen som vårdar och tar väl hand om mina prylar med stor respekt.
Olyckan skedde hemma. Min telefon låg vid bordskanten, medan jag höll på att barnsäkra köket. Plötsligt fick telefonen ben och sprang över kanten. Eller något. Jag vet ärligt talat inte vad som hände. Jag vet inte hur telefonen kunde ramla ner, eller hur displayglaset kunde ådra sig de skador som det fick. Det var ju bara ett midjehögt fall ner i golvet hemma?
Min telefon är en Google Pixel 3a, vilket innebär—om man ska se det på den ljusa sidan—att den inte är direkt ny. Den har i skrivande stund, lite över 3 år på nacken. Batteriet är inte lika bra som det en gång var. Google har dessutom slutat att stödja telefonen med säkerhetsuppdateringar, vilket innebär att jag behöver använda mig av en så kallad “custom ROM” för att få säkerhetsuppdateringar.
Telefonen är dock i brukligt skick. Jag kommer att behålla den tillsvidare. Men med all sannolikhet kommer den att bli ersatt med en Fairphone inom något år, när batteriets kapacitet blir ett problem.
Jag borde egentligen ha tänkt lite mer långsiktigt och köpt en Fairphone redan från början. Men vid tidpunkten var jag något stressad. Jag hade inte alls tänkt att köpa en ny telefon, men min dåvarande telefon, en Google Nexus 5X, spontant dog en morgon vid frukostbordet. Det skulle senare visa sig att den drabbats av ett känt hårdvarufel, som slumpmässigt drabbade vissa ägare av just Google Nexus 5X. Att min höll i över 3 år, var tydligen bara ren tur.
Senare samma dag, efter jobbet, gjorde jag rekordsnabb efterforskning och köpte min Google Pixel 3a.
Anledningen till att jag valde en Pixel, och inte en Fairphone, berodde på att kameran var mycket bättre. Vid köptillfället tänkte jag att det var viktigast med en bra kamera.
Idag känner jag nog att det är mer värt att köpa en telefon, vars styrka är att vara bra på det en telefon borde vara bra på. En telefon som dessutom har lång livslängd och där jag som användare, har möjlighet att både kunna reparera och enkelt byta ut batteriet när det blir dåligt.
När det kommer till fotografering, har jag tänkt att jag ska köpa en ‘riktig’ kamera. Det känns mycket mer vettigt, än att kompromissa med en telefon som egentligen inte är bra på att vara en telefon eller en kamera.
Telefonerna duger bra för att kunna föreviga spontana ögonblick och liknande, men en telefon kommer alltid lämna en med mycket att önska. Allra helst när jag är ute och cyklar. Man kan ju glömma att fotografera djur, natur, landskap, eller egentligen vad som helst på lite avstånd. Jag vet inte hur många gånger jag har sett något helt fantastiskt, som en blodröd solnedgång en sen sommarkväll. Man fotograferar entusiastiskt solnedgången med telefonen, och när man sedan förhandsgranskar bilden, ser det mer ut som en dassig och grådisig novembermorgon.
Nåja. Jag borde väl kanske vara tacksam att jag har en kamera i överhuvudtaget att fotografera med till att börja med.